Image Alt

Elin Sundberg och Rösträttskvinnorna på Tjörn

Elin Sundberg och Rösträttskvinnorna på Tjörn

Året är 1914. Ute i det bohuslänska kustbandet ligger ön Tjörn. Ett kargt och vindpinat landskap, där de odlingsbara markerna är små och inkilade mellan klipporna. Öns invånare är allkonstnärer, det måste de vara för att överleva. Entreprenörsådran har gått i arv i generationer och kommer att leva kvar in i modern tid. De små fiskelägenas manliga befolkning är ute till sjöss stora delar av året. Då är det kvinnorna som tar hand om allt där hemma. Men i Sveriges ögon är inte kvinnorna fullvärdiga medborgare – de har nämligen inte politisk rösträtt. Familjens ekonomi är kvinnornas ansvarsområde, männen har oftast ingen insyn i den. Men ute i samhället räknas inte kvinnornas röst.

Sveriges kvinnor har länge kämpat för sin medborgarrätt. De senaste månaderna har de arbetat hårt med en triumf som kommer att lämna ett eko efter sig i historien; ”Kvinnornas opinionsyttring för politisk rösträtt och valbarhet”.  På baksidan av varje lista står ett citat av Sveriges kvinnliga Nobelpristagare i litteratur, Selma Lagerlöf, som ännu aldrig har fått gå och rösta; 

”Det stora mästerverket, den goda staten, skall skapas av mannen, då han på allvar tar kvinnan till sin hjälpare”. 

Den 19 mars 1914 sänder ordföranden för Göteborgs Förening för kvinnans politiska rösträtt, Fru Frigga Carlberg, in Göteborgs- och Bohus läns bidrag; 32 437 namnunderskrifter som kräver kvinnlig rösträtt. Totalt blir det 351 454 insamlade underskrifter från hela landet, en mäktig siffra långt före Internet, smartphones och bilar i alla hushåll.

Elin Sundberg, född 1880, är en av de kvinnor som reser runt på Tjörn, där hon har sina rötter, och samlar in namnunderskrifter det här året. Om två år kommer hon bli öns första kvinnliga byggherre när hon som ogift kvinna låter bygga sitt Villa Solfrid utanför Kyrkesund. Men vilka är egentligen de 290 kvinnor från Tjörn som vågar fatta pennan och skriva under listorna som Fröken Sundberg har med sig? De som går före och banar väg för oss som ska komma efter? De allra flesta har titeln ”fröken” eller ”fru” men på listan finns även nio lärarinnor, en strykerska, tre barnmorskor, en bagerska, två handelsidkare, en hushållerska, en modist, sju sömmerskor, fyra handelsbiträden och en kassörska.

Elin Sundberg – mitt i kvinnorörelsens centrum

Kvinnofrågan är väldigt viktig för Elin Sundberg som tidigt ger sig ut i kvinnornas sociala befrielsekamp. 1899 är hon i London och ser Sufragetternas rösträttskamp på nära håll. Redan den 1 maj 1902 marscherar Elin för Allmän Rösträtt i Stockholm. 1911 blir hon medlem i den kvinnliga nykterhetsorganisationen Vita Bandet som är den första politiska organisation i Sverige som kräver kvinnors rösträtt. Där börjar hon direkt ta strid för de kvinnliga sillarbeterskorna i Bohuslän tillsammans med yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren (senare den första kvinnan i första kammaren). På 1920-talet kommer Elin Sundberg sitta med i Vita Bandets Centralstyrelse och på 1930-talet blir hon ordförande i Vita Bandets lokalavdelning i Göteborg. 1906 ansluter sig Elin till nykterhetsföreningen I.O.G.T och i deras och Vita Bandets namn reser hon under många år land och rike runt som resetalare och föreläser inför stora publiker om ämnen som ligger henne varmt om hjärtat – framför allt om kvinnofrågan.

Elin är även politiskt engagerad och en av de första kvinnorna i Sverige som sitter med i de politiska pensionsnämnderna. Under flera år är hon ledamot i Göteborgs och Bohus läns Landstings Dispensärstyrelse. När kvinnorna äntligen kommer få rösta och kandidera till Riksdagen för första gången 1921 är Elin Sundberg en av elva riksdagskandidater för partiet De Frisinnade. Senare det året går hon med i föreningen Frisinnade Kvinnor och sitter under några år i mitten av 1920-talet med i Frisinnade Kvinnors Riksförbunds Centralstyrelse tillsammans med bland andra Fogelstadgruppen.

Elin Sundberg är en politisk pionjär långt innan svenska kvinnor får rösträtt och kommer engagera sig i politiken långt efter det att hennes yrkesverksamma liv är slut. Det här året, 1914, står hon i talarstolen på flera platser i landet med sitt föredrag Kvinnan och Kvinnlighet; 

”När jag ser hur stora landvinningar kvinnorna göra, och säkert vet att de skola äga makten inom en icke allt för avlägsen framtid, fylles jag av ångesten. Skola de icke berusas av makten, skola de önska att äga makten för maktens egen skull, icke för att gagna det hela? Ja, så visst som att makten missbrukad är skuld, stor skuld, lika visst är att om kvinnorna visa sig icke kunna bruka den, kommer den att tagas ifrån dem, liksom det nu sker männen”

Kanske är det tur att Elin, när hon står där i talarstolen, inte vet att Sverige fortfarande aldrig kommer ha haft en kvinnlig stadsminister om hundra år. 

Tjörnkager och rösträtt i Skärhamn

I det lilla fiskeläget Skärhamn ser de vita stugorna ut som stora sockerbitar som tycks ha regnat ner slumpmässigt på den grå bohusgraniten. Ute på redden börjar byns skutor vakna upp ur sin vintervila och masterna bildar en stor kal skog mitt på havet. Det är bråda tider för kvinnorna, som måste få allt iordning till männens avfärd. Den 18-åriga fiskardottern Ida är i full gång med att hjälpa sin mor Inger Beata att värma upp bakugnen. De hjälps åt att breda ut rena lakan över både soffor och sängar. Där ska degen få ligga och jäsa. Att knåda degar smidiga är rutin för Inger Beata och hon formar dem fort till bullar, en för varje kaka. Ida kavlar ut de runda kakorna, fångar upp dem på brödspaden och hivar in dem i ugnen. Sedan vaktar de båda noga medan kakorna gräddas och tar ut dem precis när de är så där perfekt gyllenbruna. De får inte brännas, här får inget gå till spillo. De håller på så där hela dagen. Stannar upp bara för att dricka en kaffetår och fylla på ved. När brödkakorna har svalnat och torkat läggs de mjuka varsamt ner i brödbingen och de hårda hängs på pinnar uppe på loftet – det är dem som fadern ska ha med sig ut på havet när han far. När Fröken Sundberg kommer till byn med sina listor skriver både Ida och Inger Beata Nordin under för att kräva sin medborgarrätt.

Inne på Skärhamns Handels AB står kassörskan Alfrida Olsson. Kaminen som hon har tänt tidigt imorse ger en behaglig värme. Några sjömän sitter i skenet av fotogenlampan och slukar Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Alfrida lyssnar intresserat med ena örat när männen diskuterar nyheterna från omvärlden, medan hon tappar upp den sega sirapen från träfatet till en kund. Biträdet Ruth Lindquist kommer andfådd upp från källaren bärandes på smör och kött till densamma. När Fröken Sundberg kommer in i affären med sina listor skriver både Ruth och Alfrida under som några av de första kvinnorna i Skärhamn.

En annan stark kvinna som också skriver under är 22-åriga Elemina Hansson. Hon studerar just nu vid Barnmorskeläroanstalten i Göteborg och kommer ta examen nästa år. Fram till pensionen 1950 kommer hon sedan ha en stor betydelse och hjälpa många Skärhamnsbor att komma till världen. Även modisten Magda Johansson skriver på. Hon kommer bli egenföretagare och driva en omtyckt och lönsam mode- och hattaffär i olika lokaler i Skärhamn under många år framöver.

För mina fyra döttrar
På gården Grinneröd utanför Skärhamn bor Josefina Olsson med sin familj. Det är den yngste och ende sonen som kommer att få ärva gården, men det är för de fyra döttrarnas skull som Josefina väljer att skriva under för att kräva kvinnlig rösträtt. Hon ser till att döttrarna får studera på sommarkursen som varje år hålls för unga kvinnor på Billströmska Folkhögskolan på Tyft här på ön. Mellandottern Kristin (Nilena Kristina) får dessutom arbete som hushållerska för skolans lärare Vilhelm Cederschiöld när han flyttar in till Göteborg, för att arbeta på Kjellbergs högre lärarinneseminarium. Kanske får den unga kvinnan från Tjörn där ta del av sin arbetsgivares moster Marias tankar och idéer – hon är nämligen kvinnorättsaktivist och den första kvinna i Sverige som är utrikeschef på en tidning. Viktig kunskap får Kristin och hennes systrar även med sig från barndomshemmet. Kristin kommer se till att få arrendera en lycka på Lyckebacken utanför byn när hon om några år flyttar hemifrån, in till Skärhamn. Där ska hon odla rotfrukter för hela årsbehovet som kommer mätta hennes sex barns magar, när hennes man är ute och seglar. Hon kommer även att hålla med höns och de dyrbara äggen blir hennes alldeles egen inkomst – med dem ska hon byta till sig kaffe, socker och lampolja inne på Handelsbolaget, precis som hennes mor Josefina lärt henne hemma på gården.

Starka lärarinnor på Klädesholmen

På den lilla ön Klädesholmen utanför Tjörn skriver över 30 procent av de vuxna kvinnliga invånarna under för kvinnlig rösträtt. Trots att just det här året, precis innan första världskriget bryter ut, är Klädesholmens allra svåraste period ekonomiskt, skänker nästan alla 62 underskrivande kvinnor 10 öre vardera till saken. Detta kan jämföras med att en av Sveriges rikaste kvinnor vid den här tiden, författaren Ellen Key, skänker 50 kronor. Två av de starkaste krafterna bakom namninsamlingen på Klädesholmen, vid sidan av Elin Sundberg, är öns lärarinnor – Hilda Wall och Valborg Timaeus. De är båda nyinflyttade hit för några år sedan men kommer att stanna länge. Fröken Timaeus är en kvinna som de andra kvinnorna lyssnar på, det kommer det att talas om även om hundra år. När Hilda Wall gifter sig om ett par år, kommer hon få säga sig upp sig från sin lärarinnetjänst. Men Valborg Timaeus kommer förbli ogift livet ut och får behålla sitt arbete. Det här året går hon en handarbetskurs vid Nääs Slöjdlärarseminarium, som också är en arena för kvinnokampen. Kraften från Nääs tar hon med sig tillbaka till Klädesholmen. Kanske är det när grannfruarna samlas i tvättboden för stortvätten som de diskuterar kvinnofrågan? De går i omgångar med famnarna fulla. Blötlagda finkläder och såpa, klappträ och stickade underplagg. De eldar under den stora grytan och får ta av sig lager efter lager ju varmare det blir. Gnor in såpa på de värsta fläckarna. Drar plaggen med hårda tag över tvättbrädan. Lägger ner kläderna ett i sänder i det kokande lutet och rör runt så att allt blir ordentligt genomblött. Männens blåkläder måste också få sig en omgång. När allt har kokat färdigt läggs det i mindre baljor med rent lut och där ska det få vila över natten. I morgon ska allt få torka och sedan ska kvinnorna stryka, mangla och… skriva under för att kräva sin rösträtt! 

Från Manhattan till Lille Kalf

Det var den 16 april 1903 som den då 21 år gamla Hilma Paulina Olsdotter, ensam reste över Atlanten, mot det förlovade landet Amerika. Hon får arbete som piga i New York och träffar sin blivande man, skepparen Johan Larsson, som också han är från Tjörn. Hilma föder sitt första barn i Brooklyn men 1913 återvänder den lilla familjen tillbaka hem och flyttar in i hus nummer 5 på Lilla Tjörnekalv, utanför Tjörn. Där står Hilma nu, som varit tusentals mil hemifrån förut, vid det salta havet och vemodigt tittar bort mot Klädesholmen, med bröstet fullt av hemlängtan. Men därinne brinner även något annat. Efter tio år i Förenta Staterna, där kvinnor i vissa stater haft rösträtt i fyrtio år, tycker Hilma att det nu är dags att även hon själv och hennes svenska medsystrar får använda sina röster. När namnlistorna för kvinnlig rösträtt når Rönnäng fattar Hilma bestämt bläckpennan och skriver under med snirklig handstil; ”Hilma Larsson, fru, Lille Kalf, Rönnäng”. 

Pomologiska föreningens fruktpackerska skriver under

På gården Dammen i Spjärr i Valla Socken bor den företagsamma Alida Kristensson. För några år sedan var Fröken Elin Sundberg Alidas lärarinna på Wendelsbergs Folkhögskola, där Alida på avslutningsdagen tilldelades Statens stipendium på 25 kronor. Nu är hon revisor i Valla byggnadsförening som äger Folkets Hus i Hjälteby. Hon är Pomologiska föreningens fruktpackerska och brukar agera prisdomare på Tjörns fruktodlareförenings uppvisningar. Hon leder konserveringskurser på Billströmska Folkhögskolan tillsammans med länsträdgårdsmästaren och det skrivs om hennes arbete i landets tidningar. Men Alida får inte rösta. När Fröken Sundberg sträcker över en lista för kvinnornas opinionsyttring skriver Alida under och ser till att hennes mor och systrar gör detsamma.

2021

Över hundra år efter det att Elin Sundberg reste runt på Tjörn för att samla in namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt, står hennes hus Villa Solfrid stolt kvar på ön, som ett monument över hennes livsgärning. Den som kliver innanför de mörkbruna dubbeldörrarna i hennes hall idag, kommer genast att känna kraften av Elin och de starka kvinnor som fanns runt omkring henne, komma emot sig.

Translate »