Att tala för sin sak

I början av sekelskiftet 1900 var talarstolen männens starkaste maktsymbol. 1907 blir Elin Sundberg från Tjörn en av de första kvinnorna i Sverige som får utbildning i talarkonsten – ett första steg för att erövra talarstolen.

Det är en av de allra första dagarna år 1907 och det är snöstorm i Stockholm. 26-åriga Elin Sundberg från Tjörn har rest hit för att under fyra veckor delta i Talare- och undervisningskursen i Templarordens lokal på Bryggargatan 5. Kursen är den första i sitt slag och på så vis ett experiment. Kursprogrammet är intensivt och dagarna är långa. Elin tar mycket allvarligt på kursen och gör flitiga anteckningar i skrivhäftet som hon inhandlat på Göteborgs litografiska aktiebolags pappershandel inför avfärden. Särskilt gillar Elin finska doktorinnan Alli Trygg-Helenius föreläsningar och hon skriver ner hennes starka citat med snirkliga bokstäver:

”Om kvinnorna förstå och vilja genomföra en sak så går det!”

Alli Trygg-Helenius

Av de fyrtioåtta kursdeltagarna är det bara Olga Olson från Brandmo, Klara Bergqvist från Sikfors och Elin själv som är kvinnor. Kursen består omväxlande av föreläsningar, lektioner och talövningar. Elin får lära sig att ett för långt föredrag sällan blir lyckligt, längre än tjugo minuter ska det aldrig vara. För att övertyga publiken bör hon påverka deras hjärtan och känslor, genom att skildra livet som när en konstnär målar en tavla. 

Fredagen den 11 januari tar Elin chansen att lyssna på fröken Emilie Rathous föreläsning Kvinnans sociala plikter i K.F.U.M:s hörsal. Emilie Rathou är grundare av den kvinnliga nykterhetsföreningen Vita Bandet och en av pionjärerna bland kvinnliga talare i Sverige. Hon påpekar för sina åhörare vikten av att bilda föreningar, där kvinnornas särskilda intressen kan tas tillvara. Hon talar medryckande och Elin lyssnar intresserat när Emilie Rathou uppmuntrar sin publik att använda det kommunala inflytandet de har och utropar från talarstolen:

”Ni skola söka att erhålla politiskt inflytande för att kunna i nationen – det stora hemmet – använda skurborsten och dammtrasan”.

Emilie Rathou

Sju år senare kommer Elin Sundbergs och Emilie Rathous vägar att korsas igen, när Emilie vill anlita Elin som resetalare för Vita Bandet. Elin tackar ja och ger sig ut på föreningens talarturné, där Åmål, Gagnef och Ore är några av orterna där hon får ställa sig i talarstolen. Elin talar om kvinnornas självständighet, rätten till utbildning och att inte göra sig beroende av en man. Hon döper sitt föredrag till Kvinnan och kvinnlighet. Då, år 1914, är Elin en av väldigt få kvinnor som har fått någon utbildning i att tala offentligt och med flera års erfarenhet av att stå i talarstolen vet hon precis hur hon ska tala för att vinna publikens hjärtan.

Den nya kvinnan

Vid sekelskiftet 1900 var talarstolen männens starkaste maktsymbol. Men redan några år senare började det hända något, som skulle bli avgörande för kvinnors rätt till sin egen röst i Sverige. Kvinnorna började nämligen konkurrera med männen om platsen i talarstolen. När Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) bildades år 1902, organiserade sig kvinnorna och använde det skrivna språket som ett av sina främsta verktyg i kampen. Men det var först när kvinnorna började använda sina fysiska röster i talarstolarna, som de på riktigt tog sig in på männens arena. När kvinnorna höjde rösten lyckades de skapa ett nytt sätt att tänka om det kvinnliga könet och politik. Sveriges kvinnor hade i alla tider varit hindrade från att uttrycka sina åsikter offentligt, det ansågs helt enkelt inte lämpligt för deras kön att göra det. När kvinnorna nu ställde sig i talarstolen riskerade de därför att bli av med sin kvinnlighet. 1908 skriver Stockholms Dagblad en artikel om den ”nya kvinnotyp” som uppstått, som de kallar ”kvinnan i talarstolen”. För rösträttskvinnorna som vågade ställa sig i talarstolen blev det viktigt att klä sig kvinnligt och tala utifrån accepterade kvinnoroller, såsom modern eller lärarinnan. Allt för att inte anses som ”okvinnliga” och för att männen skulle lyssna till det de hade att säga. 

Det hörde dock inte till vanligheterna att en kvinna bjöds in som talare och det var ännu mer ovanligt med tillställningar där det bara var kvinnliga talare. Att kvinnorna började äntra talarstolen togs inte så väl emot av deras manliga kollegor, som kände sig hotade. Detta beklagar sig Göteborgs rösträttsförenings ordförande Frigga Carlberg över i ett brev till LKPR-kollegan Emilie Broomé, den 1 mars 1914:

”Är det av behovet påkallat att vi alltid följa en manlig talare i hälarna? Skulle man inte kunna få tala ensam på små obetydliga platser, där de ha svårt att få någon talare? Det skulle tilltala mig bra mycket mer än nådesbeviset att få komma med på ett hörn – där vederbörande kanske se snett på ens närvaro”.

Frigga Carlberg

Kvinnan i talarstolen
Rösträttskvinnorna använde sig av en rad olika retoriska grepp och metaforer för att spränga den politiska maktgränsen som fanns mellan kvinnor och män. Ett knep som flera kvinnliga talare använde sig av i sin argumentation för kvinnlig rösträtt var att likna Sverige med “det stora hemmet”. Hemmet var kvinnans område, men också platsen där landets nya medborgare uppfostrades. Eftersom männen ansåg att hemmet var själva stommen som hela samhället byggde på, blev det svårt för dem att avfärda detta starka skäl för kvinnlig rösträtt som kvinnorna la fram. LKPRs kvinnliga talare försökte också flytta fokus från kvinnan och avdramatisera införandet av kvinnlig rösträtt, genom att prata om hur hela Sverige, inte bara den kvinnliga befolkningen, skulle gynnas av att kvinnan fick rösträtt. Kvinnorna ville inte ha makten av egoistiska skäl, utan återigen för att ta hand om “det stora nationalhemmet”. Rösträttskämparna lyckades använda sin talarkonst för att skapa förändring i samhället, något som bidrog till att den kvinnliga rösten så småningom fick en självklar plats på den offentliga arenan.

Text: Emilie Cederquist, journalist och ordförande i Elin Sundbergs Vänförening. Först publicerad i Magasinet MOD2021.

. 

Källor

Elin Sundbergs Stiftelses Arkiv
Elin Sundbergs klippbok från Talare- och undervisningskursen 1907, Elin Sundbergs Stiftelses Arkiv
Vinterkursernas sista dag, Dagens Nyheter, 12 januari 1907
Kvinnans sociala plikter, Stockholmstidningen, 12 januari 1907
Fröken Elin Sundberg, En av västra Sveriges mest betrodda kvinnor, Vita Bandets tidskrift 1914
Talare- och utbildningskursen, Reformatorn, 31 januari 1907
Brev av Frigga Carlberg 1 mars 1914, Emilia Broomés brevsamling, Frisinnade Folkpartiets kvinnogrupps arkiv
Gulli Petrini – Kvinnan i talarstolen, Christina Florin, Demokrati100.se, 9 september 2019
Gamla och nya rum i politiken: Kvinnorösträttsrörelsen som bildningsprojekt, Christina Florin och Josefin Rönnbäck, ingår i Rösträtten 80 år, Justitiedepartementet, redaktör Christer Jönsson
Den nya kvinnan – Retoriska drag i argumentering för rösträtt hos LKPR och Suffragetterna, Examensarbete, Linnéunivesitetet, Ida Strand, 2011