Kampen för sillarbeterskorna

En av Elin Sundbergs stora livsgärningar var den kamp hon förde för arbeterskorna vid sillfabrikerna i Bohuslän.

En liten flicka klättrar flitigt omkring bland de bohuslänska klipporna vid Kattegatt. Namnet hon bär är Elin Magdalena. Trots att hon är flicka är det ingen som talar om för henne att det inte passar sig för unga, fina fröknar att klättra i berg. Och lika mycket som hon tycker om att leka med de tjugo dockorna inne på Brömsegården, lika mycket älskar hon att klättra i de här bergen. Här uppe ser hon himmel och hav bli till ett och när solen går ner i havet ser hon fyren Pater Noster tändas vid horisonten. Aldrig blir hon trött på att se de olika färgerna och dagrarna på vattnet och på klipporna. Aldrig. 

Precis utanför hennes Klöverön pågår nu på 1880-talet den allra sista stora sillfiskets tid, men att det är den sista vet de inte om, varken på Brömsegården eller inne i Marstrand. Havets vita guld har dragit många främmande figurer till Bohusläns stränder. Vintertiden är det dagens mesta samtalsämne.

– I det lugna lanthemmet trängde ryktena om livet vid sillpackningsplatserna in. Berättelser om champagnefester med glaskrossning och andra dryckeslag, berättelser om sillpackorskornas dåliga bostäder, där maten lagades, kläderna torkades och ´silltöserna´, som de kallades, dessutom skulle sova. Allt i ett. Aldrig hölls det någon ordning. Allt fick gå huru vilt till som helst. Ja så berättades det. Ingen tänkte på det lyssnade barnet. Hon var ju inte ens 10 år. Ingen delgavs heller den fasa, som fyllde barnets själ. Barnet växte upp, men alltid fanns på djupet den önskan: ”ack om jag kunde hjälpa silltöserna till en bättre tillvaro?”, säger Elin Sundberg själv när hon långt senare, som ledarinna för detta välbehövliga och intressanta reformarbete, får berätta sina egna tankar kring utgången av arbetet i Vita Bandets 30-åriga jubileumsbok.

En dag träffar den vuxna Elin sekreteraren i den kvinnliga nykterhetsorganisationen Vita Bandet i Göteborg – fröken Anna Tengström. 

– Vi voro båda socialt intresserade. Så kom denna önskan från barnaåren fram. ”Gå in i Vita Bandet, sade fröken Tengström, de äro intresserade av sådana frågor”. Så blev jag vitbandist, berättar Elin. 

• 

• 

Det är hösten 1911. På ett föreningsmöte, kort efter att Elin Sundberg blir intagen som medlem i Vita Bandet, håller hon ett föredrag om sillsalterierna i Bohuslän och de missförhållanden som råder där. Särskilt betonar hon de fysiska och moraliska faror som hotar arbetspersonalen på grund av bristfälliga bostads- och matanordningar. I mötesprotokollet står att läsa:

”Talarinnan hemställde slutligen föreningen huruvida densamma vore villig med råd eller dåd stödja henne i arbetet för nämnda missförhållandens undanröjande. Föreningen beslöt upptaga frågan till diskussion vid nästa möte, då närmare upplysning hunnit inhämtas”. 

Ur protokoll från vita bandets möte

Vid mötet därpå upptas förhållandena vid Bohusläns sillsalterier till diskussion. Sekreteraren Anna Tengström meddelar att föreningarna i Uddevalla och Strömstad är villiga att efter förmåga samarbeta om något kunde göras för att avhjälpa vid salterierna rådande missförhållanden. Efter en stunds diskussion, varvid fler behjärtansvärda synpunkter framhålls, beslutar föreningen att uppta arbetet och frågan på sitt program.

– Aldrig skall jag glömma den förståelse som från första stunden mötte min strävan. En kommitté tillsattes. Vid grundligare undersökning visade det sig, att förhållandena voro ändå värre än jag trott. Det beslöts, att dåvarande ordförande fröken Celia Adler och jag skulle besöka årsmötet i Västerås och där verka för att hela Vita Bandet ställde sig vid vår sida. Samma förståelse mötte oss där, berättar Elin.

1913 får Sverige sin första kvinnliga yrkesinspektris – fröken Kerstin Hesselgren. Elin är inte sen med att sätta sig ner och författa ett brev till Kerstin Hesselgren för att göra henne uppmärksam på problemen som råder vid Bohuskusten. I mitten av oktober får hon svar:

Bästa Fröken Sundberg.
Tack för meddelandet angående sillsalterierna. Det passar mig mycket bättre att komma ned senare till Västkusten, emedan jag genom en utlandsresa måste skjuta upp stuverierna till denna månad. Tänker mig en resa ned till Göteborg i slutet av november eller början av december, då jag skall sätta mig i förbindelse med Fröken.
Med tack för hjälpen, eder förbundne
Kerstin Hesselgren 

Brev från Kerstin Hesselgren till Elin sundberg den 15 oktober 1913

• 

• 

• 

I slutet av året möter Kerstin Hesselgren upp Elin i Göteborg. Tillsammans beger de sig ut till de olika sillsalterierna i Bohuslän. Kerstin för anteckningar till sina rapporter och Elin dokumenterar de rådande förhållandena med sin kamera. På de framkallade fotografierna sitter håglösa och allvarliga kvinnor på rad. Det finns inte tid att släppa arbetet med konservburkarna ens för fotograferingen och bredvid står rummets enda man och övervakar deras minsta rörelser. När de är klara lovar Kerstin Hesselgren att göra sitt allra bästa för att åstadkomma behövliga förbättringar och Elin kan äntligen rapportera den glädjande nyheten till sina medsystrar i Vita Bandet. I föreningens protokollbok står att läsa:

Komitterad för verksamheten Sillarbetarnas Bästa rapporterade att yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren nu tagit saken om hand och lovat göra sitt bästa för att åstadkomma behövliga förbättringar. 

Ur protokoll från vita bandets möte

– Därmed var saken så att säga i hamn. Efter ett par konferenser med fröken Hesselgren, har hon med sin kända och erkända förmåga undan för undan vid sin årligen återkommande inspektion av sillsalterierna vid Västkusten arbetat fram människovärdiga förhållanden för arbeterskorna. På så sätt har Vita Bandet i Göteborg utfört ett arbete av bestående värde, säger Elin Sundberg.

• 

• 

• 

Även har arbets- och bostadsförhållandena för arbeteskorna vid västkustens sillsalterier förbättrats genom Vita Bandets ingripande, i det vederbörande myndigheter av frkn Elin Sundberg gjordes uppmärksamma på behovet av ändring. Mer än någon annan förening här i landet har Vita Bandet förstått det praktiska arbetets betydelse och härför igångsatt ett ovanligt stort antal praktiska företag av både räddande och förebyggande art.

Ur artikel i tidningen Reformatorn, den 29 januari 1927

Av: Emilie Cederquist Foto: Elin Sundbergs Stiftelses Arkiv, KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek

Källor
Elin Sundbergs Stiftelses arkiv, Tjörn
Kerstin Hesselgrens samling, KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek
Föreningen Vita Bandet i Göteborgs Arkiv, Region och Stadsarkivet Göteborg
Bengtsson, Åsa, Nyktra kvinnor: folkbildare, företagare och politiska aktörer : Vita bandet 1900-1930, Makadam, Diss. Lund : Lunds universitet, 2012,Göteborg, 2011
Elgham, Elsa, Historik över Vita bandets i Sverige 60-åriga verksamhet, Vita bandet, Stockholm, 1965
Vita Bandets jubileumsbok, 1930
Hvita Bandet och sillsalterierna, Göteborgs Aftonblad, 21 juni 1912.
Vita Bandet i Sverige firar 25-årsjubileum, tidningen Reformatorn, 29 januari 1927.